Jag är inte ledsen, jag bara ler uppochner. 

sjukt sårad på alla sätt, ensam oh rädd. finns de ngt hopp kvar? 

Kämpar mig igenom varje dag men de är tufft, ler och säger att de är bra. men för fan, inget är bra. jag är trött på att försöka vara ngn jag inte är. folk tror jag är så jävla bortskämd och har de så jävla bra, jag får allt jag vill ha och blir aldrig sårad, jätte lätt för att få killar och kan få vem jag vill. Visst, jag har lätt för att gå killar och kan få nästan vem jag vill, men de är inte alltid så jävla bra de heller.  tror ni verkligen mitt liv är så perfekt att jag knappt behöver blinka för att få ngt, elr bara behöver säga hej så har jag en vän som gör allt för mig, alltid har folk att lita på, den perfekta och rika familjen, så jävla vacker och smart, är de va ni tror?  
Jag får tjata och be för vissa saker, ibland får jag ändå inte, jag kämpar som fan för att ha mina vänner kvar, litar knappt på ngn, finns ingen att prata med, jag har inte träffat min pappa på snart 2 år och jag trivs inte hemma, jag får pengar, men inte jätte mkt och vill jag ha mer får jag jobba för de, jag är inte vacker elr smart, klarar inte av att plugga, klarar inte av skolan helt enkelt..

 mina känslor tar övertag och jag vet knappt vad jag vill längre. allt jag gör är att sitta ensam i rummet, drömmer mig bort i tankarna om ett bra liv, jag saknar tiden då jag va liten och mamma kunde fixa allt.